MadeleineHäggkvist's Blogg

Hundar, foto, vänner – mitt liv

2:a spåret med en strävhårig vorsteh 29 september, 2008

Filed under: Uncategorized — Madeleine Häggkvist @ 14:39


Yorkshireterriern Torsten gick en viltspårskurs för mig i våras. Han är otroligt bra på viltspår!

Jag hade ingen aning om att jag planerade att lägga ett spår till Gizmo innan vi gick ut, men på något underligt sätt hade jag satt på han selen och hade mycket korv i fickan. Därför fick det bli ett litet personspår. Jag är inte alls bra på att bedöma avstånd, därför tänker jag inte ens försöka. Det kan ha varit max 100 m (så mycket för att jag inte skulle försöka ). Det här skulle bli andra gången Gizmo testade på personspår och tredje gången för mig (jag räknar med den gången jag var med när Josefine och Rasmus spårade i somras). Trots det är ju inte Gizmo en total nybörjare på att spåra. Han är ju godkänd i anlagsklass i viltspår (med kommentaren: den här hunden är redo för ett öppenklasspår!).

Spåret hade en vinkel och korsade (vinkelrätt) 2 små och en stor korsning av stigar. Det var absolut inte meningen, men lägger man spår i ”min” skog får man stå ut med massor av stigar överallt. Eftersom en stående fågelhunds söksätt är att springa sick-sack hela tiden för att söka av så stor yta som möjligt tänkte jag belöna Gizmo när han gick i spårkärnan. Han har fått en liten trend att söka av stigar åt ett håll (speciellt vänster när jag tänker efter) för att sedan fortsätta åt det håll spåret går åt. Därför la jag en godishög precis efter stigen där jag hade korsat.

Största vinsten idag var att han satt tyst hela tiden medans jag la ut hans spår, trots att jag tog god tid på mig och var utom synhåll. När jag kom tillbaka var han inte ens lite stressad. Han var dock mycket medveten om vad jag hade haft för mig där ute i skogen och ville inte alls fortsätta prommisen för att få en liten liggtid på spåret. Han var så fokuserad att när vi mötte en bullterrierhane som var extremt intresserad av Gizmo, hade han knappt tid och titta på den för att han var tvungen att hålla koll på spåret så att det inte försvann! 

Spåret fick ligga i kanske 20-30 minuter. Jag hade ingen lina med mig, men jag visst att Gizmo inte skulle bry sig. Jag gjorde en likadan spårstart som i viltspåren: sätter Gizmo 2 meter ifrån, jag går och petar lite där spåret börjar och säger sen så lungt jag kan ”ta spåret”. Lungt för att han har så stor motivation att spåra att jag måste försöka vara så lugn jag kan.

Första delen av spåret kan sammanfattas med ett ord; snabbt!  Det gick extremt fort och jag lutade hela min vikt bakåt och tog stöd på stenar och stammar för att försöka bromsa upp lite. Första godishögen låg bakom en utav de små stigarna. Gizmo började flyta ut lite till vänster men då styrde jag honom till spårkärnan. Jag kommer inte ihåg om han hittade godishögen eller om jag stannade upp och visade honom den. I alla fall så berömde jag honom jättemycket, strök honom lugnande och gav honom mer korv i motsatt riktning. Tänkte att jag skulle få fram lite bakåttänk och lugna ner honom lite.

Sedan kom vinkeln. Gizmo spårade på rakt fram och svängde knappt alls. Jag kom ihåg vart jag hade gjort vinkeln och stannade när jag var på väg förbi den. Detta tror jag störde Gizmo, speciellt för att jag hade bara ett koppel på och ingen lina, och han hade inget spelrum för att checka av om det var rätt väg eller inte. Det var första misstaget jag gjorde. Skulle ha följt med han så att han själv hade upptäckt att det var fel, som det var nu hann han ju knappt gå någon meter.

När han sedan fortsatte i rätt riktning såg jag på honom att han inte hade hittat spåret än. Den här gången följde jag med honom så att han skulle få jobba ifred. Spåret forsatte nerför en väldigt brant backe ut till en liten öppnare skog. Gizmo ställde sig där och spanade 2 gånger och då gick jag in och hjälpte honom genom att kommendera ”ta spåret” och då började han nosa precis där han stod. Sedan ser jag hur hela hans kroppsspråk ändras. Han hittade spåret igen!  Det var otroligt kul att verkligen kunna läsa av Gizmo när han hade spåret eller om han hade tappat bort det.

Mitt andra misstag var vid nästa godishög. Han spårade jättefint och hade även fått ner farten något nu. Jag borde ha lagt den närmare vinkeln så att han skulle ha fått belöning för rätt vägval. Dessutom så upptäckte han inte godisarna, men jag stannade honom ändå, trots detta hittade han dom inte. Istället försökte han med target på pinnen som jag hade satt upp för att komma ihåg var godiset låg, gullhunden!  Här skulle jag ha struntat i godiset helt eller verkligen stannat till ordentligt och belönat honom när han hittade godiset på samma sätt som jag gjorde förra gången. Men vi skyndade vidare.

När vi kom till korsningen med stigar bestämde jag mig för att sluta bromsa och bara följa med, för jag trodde att det skulle bli för svårt annars. Jag hade rätt för Gizmo sänkte farten och nosade mer intensivare där. Även här hade jag lagt en godishög efter. Gizmo korsade högen och den här gången tänkte jag inte stanna och krångla. Men döm av min förvåning när han faktiskt vände tillbaka till godiset!  Första gången vi spårade var han alldeles för uppspelt över att få spåra att han inte ville ha godisarna, så vi går i rätt riktning!

Även nu hade han ett mycket lugnare tempo. I spårslutet hade jag spridit ut mycket korv i ett litet uppspark som jag gjorde för att verkligen markera slutet. När vi kom fram tjoade jag till och satte mig på huk och berömde honom jättemycket. Gizmo brukar inte annars reagera särskilt mycket på verbalt beröm men den här gången gjorde han det. Det blev samma känsla som när man kommer hem till honom när han har varit ensam, mysigt och glatt helt enkelt.

Sammanfattningsvis gick det jättebra idag och jag är stolt och nöjd över det. Dessutom måste jag bara tillägga att spårpinnarna är något av en favorit när vi tränar apportering inomhus. Vem vet, någon gång kanske han till och med kan apportera dem i spåret!

Annonser
 

Rastankar, kelpie vs papillon 15 september, 2008

Filed under: Uncategorized — Madeleine Häggkvist @ 14:38

Jag tvekar fortfarande vilken ras jag ska välja… Det står mellan Papillon och Kelpie just nu. En liten för-och-nackdelarlista (igen):

Papillon Kelpie
Fördelar: Fördelar:
Ej dyr i drift Lättmotiverad
Storleken Glad i människor
Nackdelar: Nackdelar:
Kan råka ut för en svårmotiverad Lätt för att bli skotträdd
Kan vara reserverad Dyrare i drift
Skällig? Storleken
  • Med dyr i drift menar jag tex matkostnader och tillbehör som burar, koppel, halsband osv.
  • Storleken är ganska viktig, jag vill ju ha en hund som man kan ha i knät och mysa med och där är ju en papillon lämpligare än en kelpie iom storleken. Dessutom så är mindre hundar mycket lättare att ha med sig överallt, de är mer tillåtna än större. Dessutom tänker jag på att en kelpie hamnar oftast precis på gränsen i large i agilityn. Där kommer den att få tävla mot alla större raser och hoppa hinder som är väldigt höga jämte mot dess mankhöjd.
  • Att en papillon kan vara skällig har jag hört, dock kanske inte lika mycket som en skälltie Jag har även fått för mig att kelpiesarna är en utav de tysta vallhundsraserna.
  • Om man tittar på olika mh:n för kelpiesar ser man att i de flesta linjer så finns det rädsla för skott. Detta är något jag absolut inte vill ha, eftersom jag säkert kommer att bo i städer med massor av fyverkerier runt alla helger inom de närmsta åren. Jag har dock inte tittat på mh:n för papilloner så där har jag inte jämfört.
  • Vissa papilloner kan bli väldigt svårmotiverade. Jag tror att de kallas för tanthundar istället för mini-bc inom de som vet rasen.
  • Att en kelpie är glad i människor är bara positivt, men dock har jag hört talas om papilloner som är reserverade allt för många gånger för att undra om det inte är ett rasdrag?
  • En kelpie måste vara mer lättmotiverad än en vorsteh, men (typiskt va!) om papilloner kallas mini-bc ibland, vad är dom då?

HJÄLP MIG!