I söndags, 12-10-14, tävlade jag och Yippie agility i Fagersta, Norberg. Stina och flapparna följde med som hejjarklack, chaufför, sällskap, filmare och fotograf – TACK!
:.
:.
I agilityklass 1 gick vi runt nollade, tog hem vinsten och vår första pinne! 😀 Jag har inte riktigt fattat det än tror jag! Yippie var så duktig, ojojoj vad jag är glad i min lilla hund! 
Här kommer vinstloppet:
:.
:.
Nu har mina nerver äntligen börjat tagga ner en aning, jag var inte alls lika nervös som jag varit de andra två gångerna vi har tävlat. I slutet kom dock spaghetti-benen, och när jag gick av var jag lite darrig. Men inte innan! Det var väldigt många från Köpings HU som var där och tävlade, vilket var jättekul när de hejade på oss och kom fram och sa grattis. Jag tror vi kunde ha vunnit med mycket mer tid om jag skulle ha sprungit på lite mer. Så till nästa lopp bestämde jag mig att försöka vara mer offensiv! Här är hopploppet:
:.
:.
Det som hände vid vägran var att jag sa ”kom igen!” för att tagga upp henne lite och försökte vara mer offensiv (de andra gångerna jag har tävlat har jag varit nästan helt tyst, säger knappt hindernamnen ibland när jag måste koncentrera mig :P) samtidigt som jag vände och stack åt andra hållet. Yippie vände då direkt. Jag tror hon hade fortsatt om jag inte hade sagt ”kom” utan kanske ”kör” eller tjoat ”gogogo” istället. Jag vet fortfarande inte riktigt hur Yippie reagerar i alla situationer…är jag liiite sen med att ropa henne till mig får hon ofta en jättesväng, är jag liiite tidigt så avbryter hon innan hon hunnit hoppa. Det kommer nog lösa sig med mer rutin och träning.
:.
Det var några stycken som krockade med sina hundar ur sista tunneln. Därför planerade jag att jag skulle skicka och sedan gena rätt rejält vid den korta röda tunneln i mitten på banan med ett bakombyte (nu i efterhand vet jag att jag skulle hunnit ett blindbyte). Jag gjorde dock ett fel och det var att jag inte sa något (annat än ett pschy-ljud) förrens hon var ute ur den röda tunneln, vilket resulterade såklart i en fulsnurr. Då hann jag ganska lätt i förväg till sista tunneln, eftersom jag var tvungen att vänta in henne. Därför blev det inte lika mycket kutande som jag hade tänkt mig. Vi fick trots alla snurranden och långa vägar fjärde snabbaste tiden av alla. Kul! Jag tror vi förlorade runt 4 sek på en onödig väg innan slalom (jag måste komma ihåg att inte säga ”här” när jag vill få henne att komma till mig!), vägran och fulsnurren (om man tar bort felen hade vi kanske kunnat haft snabbaste tiden igen).
:.
:.
Något jag har kommit till insikt är att jag enbart planerar min väg på banan, så att jag ska kunna vara rätt placerad och visa Yippie nästa hinder på bästa sätt. Det är ju bra men jag har glömt en grej. Det jag inte har gjort eller knappt ens kan är att planera Yippies väg på bästa sätt så att hon tex svänger tightare. Pratade lite med kullbror Rozz ägare Tobias som kan en hel del om det är med agility och handling. Han har gått med på att bli Yippies och min coach till att bli bättre och snabbare, och har redan gett oss en övning att börja med. Nu ska vi satsa på att bli snabbare och säkrare!
:.
:.
Världens bästa Yippie! Det som var mindre världsbra var att hon skällde en tre-fyra gånger när vi var utanför banan och bara tittade på. Hon har verkligen tänt till på det här med tävling… 😛
MadeleineHäggkvist's Blogg 